The least we can do is to be grateful

 

Det är spännande hur livet kan föra dig till olika ställen och ge dig nya perspektiv. Det är lite på två månader sedan jag kom hem från Zimbabwe. Jag längtar lika mycket tillbaka idag, som dagen jag satt på flyget hem. Jag drömmer mig tillbaka dagligen och ibland drömmer jag på nätterna att jag är där. Jag hade aldrig tänkt att ett ställe kunde påverka mig på det här sättet. Det känns som att jag är ena foten i Finland och andra i Zimbabwe. En liten del av mitt hjärta finns där! 

Det är en väldigt konstig känsla och jag är oerhört tudelad. Jag älskar mitt liv i Finland. Min familj, vänner och jobb. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Samtidigt sitter jag hela tiden och funderar på vilka möjligheter jag har att åka till Zimbabwe så snabbt som möjligt.  Det är en känsla som är svår att förklara eftersom jag inte har någon jag diskutera med. De som vet vad jag talar om finns i USA. Den genuina glädje och lycka som jag kände i Zimbabwe är något obeskrivligt!

Vad jag saknar mest, förutom alla människor jag fick lära känna, är inställningen till livet. Man hörde aldrig någon klaga, man var nöjd med det man hade och man prioriterade det viktigaste. Jag märker på mig själv att jag ibland kan bli irriterad på mig själv när jag klagar över något litet eller stressar över något obetydligt. Jag försöker ha det här i tankarna varje dag och vara mer nöjd med det jag har. För vi har det väldigt bra ställt. 

En annan sak som jag saknar är det lugna tempot, även om det ibland kunde vara frustrerande. Man stressade inte, man hade inte bråttom någonstans och man promenerade till och med i lugn takt. Om man sa att något började kl. 15, så kunde man nog räkna med att det blev 15:30 eller 16. Här har man bråttom från ett ställe till ett annat och man krockar till och med i andra människor. Man ska hinna med mycket och stress är det normala. Vi skulle behöva ta det mycket lugnare. 

Men mest saknar jag alla människor! Oj, vad jag saknar dem! 

Now I'm stronger than yesterday

I februari skickade jag ett meddelande till min kompis och fråga "Skulle du vara intresserad av att delta med mig i Tough Viking?". Jag fick väldigt snabbt ett svar att "Såklart!". Min tanke var att jag sku ha ett mål med min träning och att det skulle fungera som en motivation. På våren var jag väldigt fokuserad och träningen gick väldigt bra. Sedan kom maj. Det var stressigt och jag var ganska utmattad. Dessutom höll jag på att förbereda mig inför Zimbabwe resan (som jag inte visste något om i februari när vi anmälde oss). I Zimbabwe kan jag säga att det inte blev något tränat. 

Efter resan så har det nog tagit sin tid att komma igång med träningen igen och jag har nog inte varit fokuserad. Tough Viking bara närmade sig och jag hoppades på att jag skulle bli ordentligt förkyld så att jag inte skulle behöva springa loppet. 

Idag kan jag säga "I MADE IT"! Jag har varit nervös hela veckan, men jag blev väldigt lugn när jag hörde att många personer inte klarar av alla hinder. Att det nästan är omöjligt. Jag kan säga att det blev några straffrundor och vid vissa hinder så satt jag på min kompis axlar för att klara av det. Helt i slutet fick vi dessutom hjälp av några främlingar. 

Det jag är mest stolt och nöjd över var att jag faktiskt orkade springa största delen av loppet som är 10 kilometer långt. Vid mitten av loppet var det en väldigt lång sträcka som vi skulle springa i skogsterräng och backar. Då tog man det nog lugnare, för man var rädd att man skulle trampa fel eller falla. 

Hela loppet var nog helt sjukligt kul! Och lite sjuk i huvudet får man vara när man deltar i något sånt här. Alltid roligt att hamna simma tre gånger i Tölöviken och dessutom i slutet hamna ta ett isbad. Jag tyckte väldigt mycket om de hinder där jag fick krypa och bära olika saker. De värsta var nog sådana hinder där jag skulle hänga i rep, ringar eller plattor. Jag visste redan i förväg att jag inte skulle klara av dem eftersom jag inte har tillräckligt med överkroppsstyrka. Men jag är väldigt nöjd över att jag klara av över hälften av hindren utan någon annans hjälp! 

Superroligt och det kan nog hända att vi kör nästa år igen!

Efter loppet! Det kanske inte syns, men vi är alldeles dyblöta vid det här laget!

Just like a monkey, I've been dancing my whole life

I det här inlägget kommer jag att skriva om två situationer som jag inte kommer att glömma på en stund. Det är sådana situationer jag aldrig hade tänkt att jag skulle infinna mig i.

Som jag redan skrev i mitt tidigare inlägg, så åkte vi på en skolutflykt med de hörselskadade eleverna. Vi åkte till Great Zimbabwe som är ett ruinområde. Vi kom fram väldigt sent på kvällen och det hade redan hunnit bli mörkt. Vi bodde i en liten stuga på ett större område. På morgonen bestämde vi oss för att gå runt på området och ta bilder. Vi promenerade lite högre upp för att se den fina vyn. Vi står på en större sten när vi mitt i allt ser ungefär 30 babianer komma mot oss.

Lägg till 20-30 stycken babianer och då har du den verkliga situationen...

Vi står helt stilla på stenen. Vi vågar inte röra på oss. Vår teamledare tar en sten i sin hand för att ha något att fösvara sig med. Vi får senare veta att om man kastar en sten mot en babian så kommer stenen att flyga tillbaka på dig. Som tur går babianerna runt oss och mitt i allt när vi tittar bakåt så är babianerna på bara några meters avstånd. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se babianer på så nära håll. När jag senare på dagen går tillbaka till vår stuga ser jag två enorma babianer jaga varandra och den första blöder från ryggen. Det var en lite skrämmande syn!

Babianen är väldigt camoulferad uppe på stenen.

När vi sedan satt oss ner för att äta morgonmål utomhus, så började det prassla i träden. När vi tittade upp i träden såg vi säkert 20 apor som alla tittade nyfiket på oss. När vi sedan fick vår frukost fick man nog äta väldigt fort. Våra måsar är inget i jämförelse med aporna. Vi hann inte ens reagera och en apa hann hoppa upp på bordet och springa iväg med vårt bröd. För att eleverna sedan skulle få äta i lugn och ro stod vi runt tältet med kvistar i handen för att hålla aporna borta. Vi var "monkey guards", något jag aldrig tänkt att jag skulle bli kallad.

Samma dag som vi anländer till Zimbabwe får vi veta att vi inte kan använda våra amerikanska dollar. Detta blir en ganska stor utmaning under vår resa eftersom vi inte kan handla något. På banken kunde vi inte växla våra amerikanska dollars till bonds (Zimbabwean dollars) eftersom växelkursen var så dålig och vi inte skulle ha fått något för våra dollars. Växelkursen var däremot mycket bättre ute på gatorna, på den svarta marknaden.

Vi åker till en marknad och en av amerikanerna säger "put on your sunglasses". Helt som att det skulle göra oss mer osynliga. De enda vita människorna på flera kilometers avstånd! Vi parkerar mitt på en parkeringsplats och vid det här laget har vi sex stycken barn på flaket i bilen. Tre män kommer emot vår bil med en stor bunt pengar. Samtidigt som de förhandlar om summan håller en annan bil på att backa rakt på vår bil. Samtidigt går en man med 15 hattar på sig förbi bilen. Vid det här laget säger en av team medlammarna "is this really happening?" och då brister det för oss alla och vi börjar skratta hysteriskt.

Vem gör något olagligt vid en livlig parkeringplats, så att precis varenda en som går förbi vet vad som pågår? Vi kunde ha åkt till en mer avlägsen gränd. Det här är en av de där situationerna som man själv måste vara på plats för att förstå. Men jag vet inte när jag senast skulle ha skrattat så mycket. Tårarna bara rann och magmusklerna var sjuka efteråt.

40 amerikanska dollar i bonds.

A million dreams are keeping me awake

Jag har nu i några dagar försökt tänka ut hur jag på bästa sätt skulle kunna sammanfatta min resa. Jag har inte kommit fram till en lösning, men jag ska försöka. Min hemresa från Zimbabwe började för en vecka sedan. Det var mitt livs största äventyr och jag kan inte beskriva hur tacksam och lycklig jag är över denna resa! Jag kan redan nu säga att jag kommer att åka igen nästa år. En liten bit av mitt hjärta finns i Zimbabwe och bland människorna där.

 

Jag har väldigt svårt att skriva ner exakt vad vi gjorde eftersom TNC arbetar mera med relationer och för att arbetet ska vara kontinuerligt och självförsörjande. Vi åkte inte dit för att endast göra en stor satsning. Ett av våra stora projekt var att åka till byskolorna för att träffa de elever som hör till Home of Hope outreach. Home of Hope outreach är ett program vars uppgift är att stöda de elever som är föräldralösa. Dessa elever har en sponsor, som betalar deras skolavgift. Vi träffade nästan 400 elever! Stor del av min tid spenderade jag på barnhemmet tillsammans med barnen där eller så hjälpte jag en studerande. Vi åkte även på en skolutflykt tillsammans med de hörselskadade eleverna i Nyadire. En församling i Pittsburgh hade samlat pengar för detta ändamål. Jag tyckte det var skönt att inte ha något större projekt eftersom det var så mycket att ta in och lära sig. Nu när man har varit där en gång, så är det lättare att starta ett eget projekt när man vet vilka behov och möjligheter som finns.

På besök vid en av Outreach-skolorna

Barnhemmet, Home of Hope

De hörselskadade eleverna på Nyadire Primary School

Jag har varit med om så många konstiga händelser, så jag vet inte var jag ska börja. Det kan hända att jag får skriva flera inlägg. Jag ska försöka berätta lite mer om omständigheterna och vardagen där.

Vi bodde på ett gästhus i Nyadire och vi hade två underbara damer som tog hand om oss! En av våra stora utmaningar var elektriciteten. Elektriciteten kunde vara på eller av. Vem visste? Detta påverkade våra dagar en hel del. Vi vaknade relativt tidigt varje dag, så att vi fick saker gjort när det var ljust. När det blev mörkt, så blev det beckmörkt. Speciellt de kvällar då elektriciteten var av, så var det väldigt mörkt även om vi hade soldrivna lyktor och ficklampor. Om man gick ut en sådan kväll, så vet jag inte om man hade sett sin framsträckta hand. En sådan kväll fanns det inte heller så mycket att göra eftersom man inte såg något, så ibland for man i säng redan kl. 20.

Gästhuset

En av våra ljuvliga damer som hjälpte oss!

Elektricteten påverkade även vår tillgång till vatten. Om jag förstod det rätt, så krävs det elektricitet för att vattenpumpen ska fungera. Vatten pumpades till en behållare så länge det fanns elektricitet, men genast då elektriciteten stängdes av, så slutade det pumpa. Det betydde att vi kunde få vatten en stund efter att elektriciten stängts av, men ni kan säkert räkna ut att behållaren inte rymde oändligt med vatten. Det är spännande hur lätt man anpassar sig! Visst skulle det ha varit skönt med en ordentlig dusch, men man klarade sig bra med en hink och en burk. Eller så kan man alltid ta en Savett-dusch!

Det fanns ingen sophantering, så allt skräp brändes på bakgården. För att det inte skulle bli stopp i avloppet så måste vi slänga WC-pappret i en påse som hängde bredvid WC-byttan. När du kom tillbaka till gästhuset kunde du se hur hönan som hade gått omkring på gatorna blev din middag. På bakgården fanns det ett utekök för de gånger elektriciteten var avstängd. När du var på promenad kunde en flock med kor komma emot dig och i värsta fall kunde du bli attackerad av en ko (been there, done that).  

En väldigt vanlig syn när man var ute på promenad

To be continued... 

I nästa inlägg ska jag berätta mer om babian- och apinvasionen och våra köp på svarta marknaden!

Life begins at the end of your comfort zone

Det är fint att jag börjar varje blogginlägg med att skriva "jag ska försöka skriva mera". Jag får väl bara inse att jag inte är någon bloggare. Jag skriver när jag har något att berätta.

Om två veckor åker jag iväg. Jag åker iväg på ett av mina största äventyr någonsin. Jag kommer att göra något som är utanför min bekvämlighetszon. Jag kommer att göra något som jag alltid har drömt om. Jag åker iväg till Zimbabwe för att göra volontärarbete. 

Allting hände väldigt snabbt. Under våren har jag funderat väldigt mycket på vad jag ska göra under sommaren. Tio veckor är en väldigt lång tid (klagar inte!). Mina vänner som bor i närheten har inte lika lång semester som jag och det blir ganska instängt att vara en hel sommar i en liten etta. Jag har inte heller råd att åka omkring eller resa till många olika ställen. Jag funderade på att sommarjobba, men hittade inte riktigt något passande. Vid något tillfälle tänkte jag på volontärarbete, men orkade inte just då ta reda på mera. 

I slutet av april träffade jag min fina kompis och jag diskuterade med henne om alla mina tankar kring sommaren. Mitt i allt säger hon att "såg du annonsen på Metodistkyrkans hemsida om att de söker volontärer till Zimbabwe". När jag kom hem läste jag mera och tog kontakt med rätt person. Jag visste att tiden var ganska knapp eftersom resan skulle bli av i juni/juli. I mitten av maj hade jag en Skype träff med personen som är ansvarig för resan och ganska snabbt efter det bokade jag flygbiljetterna.  

Jag kommer att åka med organisation som heter The Nyadire Connection (här kan du läsa mera). Jag åker ensam från Finland, men kommer att träffa en grupp från USA och kommer att vara tillsammans med dem under resan. Jag vet inte exakt vad vi kommer att göra och måste nog berätta om det efteråt. 

Jag är väldigt ivrig, men samtidigt nervös! Jag är nervös över hur jag ska klara av resan. Jag har aldrig rest ensam och resan kommer att ta närmare 24 timmar. Som tur träffar jag gruppen från USA redan i Addis Abeba och vi kommer sedan att åka med samma flyg till Harare, Zimbabwe. Jag är också nervös över hur jag kommer att reagera på att inte ha de bekvämligheter som jag är van med. Jag är ändå mer ivrig än nervös! Jag får göra något helt nytt. Jag får hjälpa andra människor. Jag får lära mig om en ny kultur. Jag får lära känna nya människor. Hur häftigt kommer det här inte att bli?  

Så TACKSAM!

(ps. Om du vill följa med mina äventyr, så skulle jag rekommendera att följa @alahidaa på Instagram. Jag är inte alls säker på hur ofta jag har möjlighet att uppdatera, men om jag uppdaterar något, så är det nog via Instagram)

För idag ska vi landa där palmerna bor

Jag kom hem från Boa Vista, Kap Verde för några dagar sedan. Vår resa började med att vi på morgonen den 25:e fick ett meddelande om att flyget är försenat över 2 timmar. Klockan 11 fick vi veta att flyget är inställt och att det blir ett nytt försök nästa dag, samma tid. Vårt flyg blev alltså 24 timmar försenat. När vi sedan kom iväg den 26:e så var det inga problem.

När vi bokade resan så var vi väldigt medvetna om att det skulle bli en solsemester med ett stort S. Både jag och min vän har haft en väldigt intensiv höst och vi behövde båda två få vila och bara ta det lugnt. Största delen av resan så har vi legat på en solstol vid en pool och läst. Inga krav och inga måsten, men det absolut skönaste har varit att tankarna har varit på något helt annat än jobb. Till och med min hjärna har fått vila. Det händer inte ofta. Under dagarna var det ungefär +30º varmt, men det kändes ändå inte för varmt eftersom det fick en skön bris hela tiden. Det här passade mig perfekt eftersom jag inte är världens största fan av tryckande värme.

Hotellet vi bodde på var väldigt fint och området var snyggt. Det kändes väldigt absurt att åka från flygfältet till hotellet. Runt omkring var det torra områden, nästan inga byggnader och det låg skräp på vägarna. Efter en stund reste sig något som liknade ett slott bakom sanddynerna. Det var en väldigt stor kontrast. Största delen av tiden spenderade vi på hotellområdet. Maten var god, personalen var trevlig och det fanns även olika aktiviteter man kunde ta del av.

Utsikten från vårt hotellrum. Liknar även det som dök upp bakom sanddynerna. 

Som jag redan skrev så spenderade vi största delen av tiden vid poolen eftersom vi kände att vi behövde prioritera vila. Två dagar åkte vi utanför hotellets väggar. Guiderna berättade till oss att det inte lönar sig att hyra bil på Boa Vista eftersom vägarna är i så dåligt skick och nästan obefintliga. Vi fick erfara detta när vi åkte till södra delen av ön. Vi åkte med Jeep runt till olika ställen och största delen av tiden var vi ute på torra områden, vägarna syntes knappt och större delen av tiden funderade jag hur chauffören visste var vi var.

Så här såg det ut då vi körde med Jeeparna söderut och det här var en bra väg! 

Vi besökte två städer på Boa Vista, Rabil och huvudstaden Sal Rei. Det var en annorlunda vardag och miljö som väntade bakom hotellets väggar. Byggnaderna var väldigt enkla. Största delen var halvfärdiga eller sönder och vägarna hade inte restaurerats på flera år. Då man gick på gatorna var det många som försökte sälja souvenirer och ville att man skulle besöka deras lilla bod. Det kändes tråkigt att måsta säga nej till dessa människor, men man kan inte fylla hela kappsäcken med reseminnen.

Rabil sett från en kulle. 

Sal Rei 

Town Square i Sal Rei

Vi fick också möjligheten att besöka en lokal skola. Klassrummet var litet och klassen hade det som de behövde. Det var härligt att se att de hade böcker och olika material (t.ex. geometriska kroppar, klocka, bokstäver och siffror på väggarna) till förfogande. Man får verkligen perspektiv då man åker utomlands. Vi har redan så mycket i våra skolor och vi skulle säkert klara oss med mindre.

Skolgården

Klassrummet 

Det blev en lite längre text den här gången och det finns mycket mer jag kunde berätta. Jag rekommenderar Kap Verde till de som vill ha en skön solsemester och garanterat sol och värme! Om man är mer intresserad av äventyr och att åka runt, så är Kap Verde inte det rätta resmålet. Det kunde säkert vara intressant att åka runt till de olika öarna, men då måste man åka flyg och då blir det snabbt dyrt. Det var skönt att kunna varva mellan att ligga på solstolen, men också uppleva lite av kulturen och ta del av olika utflykter. Den här resan var exakt det jag behövde! Nästa resa blir kanske något helt annat.

ps. hälften av texten och alla bilder försvann när jag just hade blivit färdig, så försökte snabbt skriva ner det som jag kom ihåg.

Under vår utflykt besökte vi Santa Monica Beach. En av de finaste stränderna som finns, men tyvärr har en engelska investerar köpt över hälften av stranden och planerar att bygga hotell vid stranden. Glad att jag fick se stranden orörd!

Vi besökte även Vianna öknen. Sanden har blåst från Sahara till Boa Vista. Sanden var nästan vit och på grund av mineralerna så var sanden sval. Vi fick surfa eller åka ner för sanddynerna med surfbrädor. 

Många väggar var prydda med fina målningar!

Taking it easy and the sun might shine, you got my favorite summer eyes

Haha, det här började ju bra. Det senaste veckorna har varit ganska tunga och soffan har varit min bästa vän. Det har varit mycket arbete och det känns som att min tid endast har räckt till det. November och december brukar vara sådana månader då det händer mycket i skolan. Bedömningen kommer emot och man ska fundera på julfest. Jag kan ärligt säga att det känns som en spårvagn skulle ha kört över mig (som en av mina kollegor brukar formulera det). Jag är tacksam över att jag den här veckan har haft två lediga dagar. På torsdag hade jag besök och på fredag åkte jag till Tallinn tillsammans med syskonen.

Det som också hjälper mig att orka är resan som närmar sig. Det ska bli så skönt att få åka till värmen och bara lägga sig på stranden. Jag föredrar ofta stadsresor eller resor då man åker runt i landet och får besöka olika städer/sevärdheter och gör olika aktiviter. De senaste resorna som jag har varit på har varit stadsresor. Det ska därför bli skönt att få åka på en solsemester under jullovet. Jag tror inte att jag skulle orka åka på en stadsresa eller en resa med mycket aktiviteter. Den här läraren behöver vila och inte göra något alls.

Jag kommer att fira julafton i Finland men sedan åker jag till Kap Verde genast den 25:e. Det känns spännande men samtidigt lite konstigt att åka på semester under julen. Jag har ingen julkänsla även om jag har försökt pynta lägenheten. Jag är mer fokuserad på sol och värme. Jag har beställt shorts, klänningar och sandaler från nätet och jag måste komma ihåg att köpa solkräm.

Jag älskar våra jultraditioner och att få fira julen med familjen, släktingar och vänner. Jag tror samtidigt att det ibland kan vara bra att göra saker på ett annat sätt. I år kände jag att jag behöver få göra något helt eget under jullovet och möjligtvis skapa egna traditioner. Även om man under mellandagarna försöker ha lugna dagar, så åker man runt under julen för att träffa familjen och släktingar och på nyåret ska man hitta på något roligt och spännande. Nu behöver jag inte tänka på något sådant. Jag får bara åka iväg! 

Det ska bli spännande att få åka till Kap Verde! Det jag är mest nervös över är flygresan. Jag har aldrig åkt över 8 timmar i ett flyg, så jag kommer troligtvis bli ganska rastlös. Just nu ser jag bara framemot att få åka och efter resan ska jag absolut skriva ett inlägg och berätta närmare om destinationen och vad vi gjorde. 

Ännu två veckor kvar av arbete och sedan blir det jullov! 

Beställde en klänning och sandaler. Tror inte att sandalerna kommer med på resan, men de var så förmånliga så jag sparar dem till sommaren.